det är inte lätt när det är svårt

Är det mycket stress nu ellerär det? ....Har nyss lyckats fåbort den där oroande känslan i magen som sträcker sig ända upp i halsen. Det är inte trevligt.
Många ser fram emot studenten, även jag. Det kommer bli grymt härligt påså sätt att man slipper plugg...omman nu inte läser vidare direkt. Man blir fri....många flyttar hemifrån...Många börjar leva det så kallade vuxenlivet.
Men jag ser även baksidorna, jag är inte redo för vuxenlivet, jag är inte redo att lämna ännu en period i mitt liv. Det var nog jobbigt i nian. Då fick man "lämna" alla kompisar man växt upp med. Visst är de fortfarande mina underbara vänner som jag äslkar sååå mycket! men det blir ju aldrig samma sak ? eller hur? Kärleken förändras inte...men minnen förblir minnen. Nu skadet då bli dags att lämna en helt underbar klass, aldrig förr har jag haft någon bättre. Jag ska lämna människor som jag älskar. Det kommer aldrig bli samma sak. Det gör ont. Jag har tänkt på detta länge nu, och nu kommer smärtan i bröstet igen. Jag vill inte...jag kan inte...jag vill inte växa upp. När tiderna är sådana som dom är tänker man att nu,nu ska jag ta vara på den sista underbara tiden. Men nej, då får våran smarta skola försig att efter 3 år av lite plugg ska man klämma in så mycket såom möjligt dom sista veckorna. Jag kan inte annat än att säga tack.... Det hjälper än i tider som dessa att få mer att tänka på(ironisk).
Man behöver också tänka ännu längre in i framtiden. Fundera å vad man vill göra med sitt liv. Nu är jag 18 år , snart 19....och det mina vänner i 2010 talet är mycket....helst när man är sådär 23 år ska man vara pågod väg in i sin karriär om man villlyckas. Detta är inte lättför mig som alltid haft stora drömmar. Jag har alltid velat. Jag har alltid vetat. Men nu när tiden snart är inne får jag panik. Det tar stopp, jag är inte redo. Jag vill inte lämna allt, jag vill få tid till att tänka, tid till att vara den jag är. För jag känner att mitt upp i denna röran av saker( oj jag glömde bal och andra saker som måste fixas till studenten också + jobb) förlorar jag mig själv. Jag behöver tid. Men vad gör man när den inte finns?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0