Idag hade man då bara en ynka lektion med historiaprov och grejer. Gick nog helt okej skulle jag gissa på. Assoft i morse att gå upp klockan 10, äta i lugn och ro och knarka musik, jag behövde de. jag blev faktiskt riktigt lycklig! :D Puss å kram!

Livsrum

18 november 2008 kl 01:58

Det känns som att vi alla går runt och "bär" på ett rum, vårt eget lilla rum, som är det sätt på vilket vi tolkar verkligheten. Vi ser ut i världen genom rummets fönster. Ibland är det bara gluggar, ibland luckor, igenspikat, och allt vi ser är bara vårt eget rum, vår egen lilla värld. Och ingen riktig kommunikation är möjlig.

Ibland är fönstren nyputsade, eller öppna, och solens strålar lyser in i / upp vårt rum, och allt känns friskt och mysigt. Men vi ser dock världen genom vårt eget lilla rum, och det där rummet är alltid "samma", även fast det för fem år sedan såg annorlunda ut, inrett med andra saker än nu. Och om fem år igen kommer rummet att se annorlunda ut.

Dock är det alltid ett rum kring oss, genom vilket vi tolkar världen. En del av oss byter aldrig "form" på det där rummet, utan går krampaktigt och omskapar samma rum om och om igen, tills världen därutanför bara blir som ett blekt minne, och ljudet ifrån den levande världen nu inte alls kan höras in, förutom som möjligtvis ett vagt mummel, en aning, som ändå inte skapar något slags ifrågasättande, bara ett molande obehag, som ökar med tiden. Andra av oss omskapar det där rummet helt och hållet vart femte år eller så, och möblerar om konstant i det.

Dock är rummet vårt skydd, tills vi lärt oss att inget tolkningsskydd behövs. Men innan vi förstått, behöver vi verkligen det där rummet, vår egen trygga värld, vårt eget sätt att tolka världen, så som vi förstår den. Kanske behöver vi alltid det där rummet. Det är det där rummet som skyddar oss från att bli sinnessjuka och tappa fästet / begreppen totalt. Rummet är viktigt och har sin funktion.

Men de visaste av oss, de har slagit sönder det där lilla pepparkakshuset, och står där inför livet i all sin enkelhet och skådar livet precis så som det är. Och de har förstått, att det finns ingenting att vara rädd för. Om det nu går, och om det finns sådana människor, men jag tror det är möjligt. Eller så är det glasväggar i huset deras eller nåt, eller så äger personen förmågan att lämna rummet, ta en promenad och komma tillbaks. Jag vet inte.




Jag vill åxå kunna skriva så bra, han får fram en känsla i det och allt han skrev är sant.